@Ivarpi har skrivit en artikel om minneskulturen kring Förintelsen. Jag återkommer till innehållet. Först bör dock noteras att inlägget förstås direkt kommenteras av nazister och Förintelseförnekare. Det är lika förutsägbart som diarré efter Salmonella. https://twitter.com/Ivarpi/status/1358472055088443393

Det är förstås en intressant att många av dessa öppet uppträder med namn och bild. En av dem använder t o m ordet ”okrojera”. Vet du inte vad det betyder? Ingen fara. Möjligen är det bra. Det råkar nämligen vara ett av Hitlers favoritord, flitigt använt i Mein Kampf.

När någon råkar använda detta extremt ovanliga ord i en kommentar som vurmar om att vara ”nationell” så vet man att det inte handlar om en välutbildad språknörd. Nazisterna älskar nämligen att verka intellektuella. Ordet gav väl hans kommentar ”verkshöjd”, typ

Men nu till artikeln av @Ivarpi: han menar att minnet av Förintelsen blivit till en ”sekulär religion”. Bortsett från att uttrycket är ett oxymoron så är det knappast ett uttryck som ger positiva konnotationer. Jag vet heller ingen som anser att ”judarna dog för Västs synder”.

Hitler är satan; Förintelsen syndafallet. Han menar att det finns en risk att Förintelsen som historisk händelse ”devalveras” genom att bli en del av det sekulära trossystem som han postulerar, men vars existens jag inte kan se några egentliga belägg för.

Jag ska vara noga med att påpeka att Arpi förstås visar respekt för Förintelsen som händelse. Men det blir en aning svajigt när han om denna ”sekulärt religiösa” minneskultur skriver att: ”Religion handlar inte om sanning utan om mening.”

Det är oklart om Arpi själv menar sig vara en del av denna ”sekulära religions” praktik? Den kritik han utdelar antyder väl att han inte gör det, men det är som sagt svårt att veta definitivt.

Det är för mig lite märkligt att Arpi väljer just termen ”religion”. Arpi påtalar samtidigt att Förintelsen ligger till grund för de mänskliga rättigheterna: ”Så skulle man förhindra att historien upprepade sig. Men själva deklarationen är

minst sagt religiös till sin natur.” För att förstå detta misstänker jag att vi måste sätta in dessa meningar i kontexten att Arpi ifrågasatt asylrätten, dvs åtminstone en del av dessa rättigheter: https://www.dn.se/kultur-noje/ola-larsmo-menar-ivar-arpi-att-fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna-ar-overspelad/

Frågan jag nu ställer mig är: Vilka delar av minneskulturen kring Förintelsen är det som Arpi menar inte handlar om sanning? Det berör han aldrig. Det han kritiserar är istället att kritik riktats mot M för att man vill samarbeta i regering med ett parti som grundades

av personer som personligen deltagit i Förintelsen och som för vidare denna tradition i form av nyfascism. Han är också barnslig när han inte låtsas förstå denna kritik och istället framställer det som om att Kristersson kritiserades för var att han rekommenderat en bok om

Förintelsen Att bortse från kontexten, i form av M-ledarens löfte till Förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med just detta parti som grundades på nazismens ideologi, är minst sagt oärligt. Så dum är inte Arpi. Egentligen är det alltså inte alls minneskulturen

kring Förintelsen hans artikel handlar om, utan om att han personligen önskar rättfärdiga att en borgerlig regering skall vila på ett samarbete med SD. Detta är en del i valpropagandan inför 2222. Det i sig skulle man kunna tycka är ett ganska fult knep.

Det riktigt ironiska är väl också att Arpi här på sätt och vis gör sig skyldig till PRECIS det som han kritiserar M:s kritiker för: han ”försöker fula ut oppositionen” genom att använda Förintelsen som ett instrument i samtida politisk polemik.

Man skulle kunna hävda att det är ett ”cyniskt maktspel” där han ”mer är ute efter att brännmärka kättare än att verkligen bry sig om historiens offer.” Ty oavsett hur stora skillnader det än finns mellan 30-talets Tyskland och Sverige 2021 så är egentligen det enda

verkligt intressanta att fascismen just nu är i ropet i både Europa och USA. Det är också signifikant att stora delar av borgerligheten gör sitt yttersta för att försöka minimera det hot som fascismen ALLTID utgör mot demokratin; man går t o m så långt som att förneka existensen

av själva fenomenet: SD är inte fascistiskt, bedyrar man. En borgerlig regering som styr antingen tillsammans med, eller med stöd av, SD är helt i sin ordning, säger man, eftersom SD kan kontrolleras och inte kommer få något större inflytande (varför nu det skulle vara ett

problem om SD verkligen är ett parti som alla andra?). Var i hela friden känner vi igen det resonemanget ifrån...?

Men att påminna om fascismens faror är naturligtvis inte att devalvera minnet av Förintelsens offer. Tvärtom är det att ta denna horribla händelse på djupaste allvar. Ja, den muslimska antisemitismen i dagens Sverige ÄR ett stor problem som måste tas på allvar. Men det var inte

muslimer som utförde Förintelsen; det var (ofta kristna) fascister. Sanningen är förstås att Arpi och alla andra inom högern som argumenterar för samarbete med SD vill kunna ta i det bruna på marken utan att få bajs på händerna.