Read on Twitter
Vad är som gör att så många reagerar på att finansministern åker till fjällen och att stats- och justitieministrarna går i gallerior?
Den uppenbara förklaringen är väl att det uppfattas som hycklande. Men är det verkligen hycklande? Det är inte förbjudet att gå och handla. Ingen har (mig veterligen) gjort något otillåtet.
Jag tror att en del av förklaringen är något annat.
Jag tror att en del av förklaringen är något annat.
När pandemin slog till lät regeringen Folkhälsomyndigheten stå för mycket av kommunikationen. Men inte bara det. FHM stod också för mycket av normbildningen. Myndigheten stod med andra ord för reglerna.
Det yttrade sig bland annat i reglerna om allmänna sammankomster etc. FHM stod för innehållet i regelverket - och myndigheten antogs (och jag antar det fortfarande) ha grund i sakkunskap.
Det yttrade sig även i allmänna råd. Allmänna råd är - och detta hävdar jag i opposition till vad andra jurister har uttryckt - något mer än allmänt tyckande. Det är inte normer som kan medföra straff. Men även normer som inte kan medföra straff kan vara rättsliga normer.
Det senaste är en truism för vi som är civilrättare. Civilrättsliga normer handlar inte om straff. Men det samma gäller för allmänna råd från myndigheter. De är inte straffrättsliga i första hand. Det är icke desto mindre fråga om normer.
Jag tror för egen del att ett problem uppkom när regeringen tog över kommunikationen kring hur vi borde leva våra liv när det inte finns begränsningar i de regelverk som regeringen kontrollerar, dvs när det inte finns "hårda" handlingsregler.
Regeringen har kontroll över många centrala regelverk i dessa tider. Genom sin normgivningsmakt kan regeringen styra hur vi får bete oss. Dessutom kan regeringen ta initiativ till lagar som kan ge än större effekt på våra beteenden.
Det som hände när regeringen beslutade att Folkhälsomyndigheten inte skulle stå för normgivningen var att regeringen själv, i första hand statsministern, började förklara hur vi borde bete oss. Förvaltning blev till politik.
"Träffa bara människor som du bor med.
Om du bor ensam, välj en eller högst två vänner att umgås med. Men fortsätt hålla avstånd.
Stanna hemma vid minsta symtom.
Tvätta händerna ofta och noggrant."
Om du bor ensam, välj en eller högst två vänner att umgås med. Men fortsätt hålla avstånd.
Stanna hemma vid minsta symtom.
Tvätta händerna ofta och noggrant."
"Alla saker som du skulle vilja göra, men inte är nödvändiga: Ställ in. Boka av. Skjut upp.
Det dröjer tills vi är igenom det här. Och till dess är det här den nya normen för hela samhället, för hela Sverige."
Det dröjer tills vi är igenom det här. Och till dess är det här den nya normen för hela samhället, för hela Sverige."
Statsministern talade den 22 november. Men med vilket mandat? Dessa uttalanden följer inte av grundlagens makttilldelning till regeringen. Det är åsikter. Det kan vara välgrundade åsikter, men fortfarande åsikter. Legitimiteten i att det är en myndighet med sakkunskap saknas.
Varför borde vi lyssna på statsministerns åsikter? Ja, även om det inte är något som vi måste lyssna på så kanske många av oss - jag tänker så i alla fall - gör det för att vi tror att de vilar på en genomtänkt analys av vad som kan underlätta den kris vi genomgår.
De senaste dagarna har jag talat med många som drabbats av åtgärderna mot smittspridning. En skräddare som efter decennier tvingats stänga. En restaurant som går på knäna. En butik som har öppet trots att regeringen säger att ingen borde gå i hans butik.
Statsministerns åsikter om hur vi bör bete oss påverkar. Men när ministrar inte agerar i enlighet med uttalandena visar det inte bara att man tydligen kan låta bli dem om man vill. Det visar att det inte är normer över huvud taget. Det visar att det handlar om just åsikter.
Nu går jag - pust - över till juridik. När staten vidtar åtgärder som kan skada så finns det regler om ansvar. Om åtgärderna är oaktsamma kan staten behöva betala för skador som de orsakar. Ett felaktigt beslut om något skadar ett företag. Staten får ta notan för felet.
Något sådant ansvar finns inte när statsministern tycker till i en intervju om att vi borde undvika att gå och handla på mellandagsrean. De butiker som går omkull för att människor lyssnar på hans uppfattningar har små möjligheter att få ersättning. Min skräddare har inget case.
Det sticker i ögonen eftersom statsråden själva genom sitt agerande visar hur lätt dessa livsstilsråd väger.
Jag är väldigt besviken, vill jag tillägga.
