Read on Twitter
Apropå diskussionen om ”pandemistrategin” tänkte jag att vi skulle ge oss på historiska jämförelser. Häng med - tråd! 
Hösten 1953 drabbades Sverige av en stor polioepidemi. Myndigheterna visste att den var på väg, Danmark hade drabbats hårt året innan. Så vad gjorde man för att skydda barnen? Polio är, som ni vet, en vidrig sjukdom: förlamning, i värsta fall död väntar den som har otur. >
Stängde man allt, klappade igen samhället för att stävja smittan? Nä. Begreppen om hur den egentligen spreds var rätt dimmiga ännu. I stället mobiliserade man: respiratorer köptes in, personal kontrakterades. >
När smittan väl kom blev det värre än väntat: ca 5000 fall i stället för de förväntade 4000. Men sjukvården stod pall, och när epidemin var över stod rehabiliteringsinsatser redo att ta emot de skadade. >
Fyra år senare brakar influensan som kallades ”asiaten” in över Sverige. Också nu visste man att den var på väg. Denna gång var smittvägarna kända. Gjordes något för att stoppa smittan nu? Nä. Visst, kända fall och tex regementen med utbrott isolerades, men i övrigt - nada. >
I stället samma sak igen: mobilisering. Epidemisjukhusen fick direktiv att vara redo, sjukhusplatserna ökades, extra personal kallades in, allmänheten ombads ha överseende med att post och transporter kunde påverkas. >
Grundidén var att samhället skulle klara av epidemin, inte att stoppa smittan. Den tycks ha betraktats som ofrånkomlig. >
Det är intressant hur saker förändrats. Vi försöker stoppa smittan, förmodligen eftersom det inte finns på kartan att vårt samhälle ska klara av att hantera den. Vi har byggt ett samhälle, och en sjukvård, som inte är gjort för att klara extraordinära händelser. >
Vi skulle kunna tänka annorlunda. Vi skulle kunna bygga ett samhälle där sjukvården, och alla andra viktiga samhällsfunktioner, har marginaler. Det skulle bli dyrt, absolut. Men vad kostar inte vår nuvarande strategi? >
Jag tror att det är det vi måste göra. Vi måste ha ett robust samhälle, ett samhälle som står pall även när det blåser. Som läget är nu hänger hela strategin på självuppoffrande vårdpersonal. Det är helt galet! De ska inte bära detta. >
Det är samhällets, statens och därmed våra politikers uppgift att bygga en struktur som orkar. Bra betalt för vårdpersonal, rimliga villkor, tillräcklig mängd slutenvårdsplatser. >
Nu är det en pandemi. Nästa gång är det något annat. Samhällets uppgift är att stå pall, hålla skolor öppna, hålla demokratiska och individuella fri- och rättigheter högt. Vi kan inte ha en situation där svaret på hot är att stänga ner. Vi måste göra bygget starkare i stället.
